Emmelie

Återigen sitter jag här. Det är ett under att jag låtit bli datorn på helaste dan.


I morse vaknade jag, gick i vanlig ordning upp och svulla lite frukost. När jag kom hem igen så la jag mig på soffa, med siktet inställt på att sova bort min dag. Sov gjorde jag. Länge och väl , rätt vad det är vaknar jag upp och säger förvirrat till Jol att det är ormar på mig. Jag slänger av mig täcket rusar runt i lägenheten och skriker att dom är slemmiga. Joll förstår inte vad jag menar och tror att jag driver. Jag tror att jag måste haft en jävla otäck mardrömm. Och fortsatt trott att dom var på mig när jag vaknade.
Det var ett av mina sämre uppvaknande nånsin.

Resten av dagen har jag tillbringat med att tänka på min hemkomst. Endast tre dagar kvar, tre korta dagar om jag sover mycket. Vilket jag planerat att göra. Sova drömma och tänka.

Det jag skulle egentligen säga om min hemkomst var att jag vet inte om jag klarar av det. Jag har för mycket att göra, skolan, jobbet och vänner. Mamma kommer vilja umgås till max , jag vet inte om jag orkar. Alla som känner mig vet att jag inte är speciellt familjig av mig. Det senaste halvåret har jag endast pratat med mina föräldrar när jag har simpla frågor , såsom ; Pappa , kan du hjälpa mig, bilen låter konstigt. Svaret jag får är ; Javisst , kommer på en gång.
Pappa fixar bilen på fem min, det är den enda tid vi haft tillsammans.

Det enda jag hör från mamma är ; Ska du äta med oss ikväll ? Är du sjuk är en fråga som kommer då och då när jag ser ut som ett lik pga av att jag inte sover eller äter.

Jag måste ta vara på min familj och mina vänner. Jag vet inte om jag känner ingen mina syskon längre, dom växer upp och blir vuxna dom med. Jag måste lära mig prioritera bättre.

Men familjen får vänta, jag måste klara skolan först. Jag måste ha ett avgångs betyg. Fin klänning på studenten och balen det skiter jag i. Bara jag klarar skolan. Jag måste ha en grund. Jag måste klara mig igenom dethär. Tror det kallas livet.