.. men jag är hellre fallen än ensam på toppen.
Såna här regninga trötta ensmana söndagar brukar jag tänka på roliga saker. Mysiga saker. Saker som gjort mitt liv lite exrta roligt ibland.
Den första som helt osökt dyker upp framför ögonen på mig är bässen. Fredrik andersson och Andreas Waldenryd. Vad hade jag gjort utan dom ? Ingenting, jag hade antagligen aldrig gått klart skolan börja gå på gatan och överdoserat heroin eller nått i den stilen. men jag hade tur. Jag hade dom här två som aldrig lät mig falla stumt när jag väl krammlade mig uppåt. Dom gjorde så att jag började le igen. man kan kalla dom hjältar osv osv. jag väljer att kalla dom vänner. Dom gjorde mitt liv så jävla roligt allt kunde verkligen vara som ett jävla bajshål sen fällde nånutav dom en kommentar sa nått som liksom etsade fast sig. Det var liksom vi tre. Vi delade på det tunga lasset. Vi drog oss framåt. Vi blev nått.
Sånt tycker jag att det är roligt att tänka på. Vi var på botten men hjälpte varandra till toppen. Eller jag är iaf på go väg. Det var ingen som trodde vi kunde rycka upp oss, skärpa till oss ochh faktiskt klara det med bravur. Ingen trodde på oss, dom tappade liksom hoppet. men såfan heller att vi gav upp. I helvete heller. 
Sen efterdethär har man ju massa roliga saker som hänt. Sånna som man verkligen garvar åt. Skrattar tills tårarna rinner. Men dom är ju inga roliga och skriva om eftersom sånna saker måste upplevas eller ses.
Sen är det ju tveksamt om det är många som har samma sjuka störda humor som jag har. Men någon måste det ju finnas :P
